Jag fick diabets den 11 oktober, jag var 14 år och hade legat hemma i en vecka med hög feber. Inte visste jag vad som skulle hända veckan efter. 

Mina föräldrar blev oroliga eftersom febern aldrig sjönk och jag hade fått extremt ont i magen. Så pappa åkte med mig till vårdcentralen. Där fick jag ta en rad med massa prover. De skulle bland annat kolla om det var något fel med min blindtarm. Svaren kom tillbaka och inget vad fel med min blindtarm. Dock så var mitt blodsocker på 12,5. Det är för högt. Sjuksjöterskan sa till mig att inte vara orolig och att blodsockret ibland stiger när man är sjuk. Men för säkerhets skulle så skulle vi åka in till sjukhuset. Vi gjorde som hon sa och åkte direkt till sjukthuset. Nu vred sig min mage hela tiden. Inte för att jag hade ont utan för jag var så himla orolig. Pappa var helt säker på allt var bra. När vi kom till sjukhuset så fick jag ta massa prover där också. De mätte mitt blodtryck, blodsocker och mycket mera. De sa till mig att det förmodligen inte vara diabetes, men kom snabbt tillbaka och sa att tyvärr så finns det en stor risk att det är diabetes. De sa även att mer kunde de inte göra den dan utan jag fick åka hem och åka in tidigt dagen efter. Med mig hem på armen hade jag en kanyl som skulle sitta kvar tills dagen efter. Jag gick och la mig den kvällen med världens klump i magen. Detta var en söndag. På måndagen så åkte vi direkt in till sjukhuset där det mest var att vänta. Jag fick dricka ett glas med socker, trodde inte det skulle vara så äckligt som det var! Jag fick sedan vänta. Anledningen varför jag var tvungen att dricka det var för att se om mitt blodsocker stigde när jag fick i mig vätskan. Om den gjorde så hade jag diabetes. Efter två timmars väntetid så kom min läkare in och vi satte oss ner. Då kom bomben. Blodsockret hade stigit efter att jag hade druckit vätskan, jag hade diabetes. Visste verkligen inte vad som skulle hända. Helt plötsligt var jag tvungen att lära mig hur det är att ha diabetes. Nu var jag tvungen att mäta mitt blodsocker flera gånger om dan och ta spruta varenda gång jag skulle äta. Det tog långt tid innan jag ens förstod att det var på livstid. Innerst inne visste jag det men ändå så sa en del av mig att detta bara är en svår influensa. 

Nu har det snart gått tvår år och min diabetes har sjunkit från att vara en extremt stor del av mig till att bara vara pytteliten. Den finns men den stoppar inte mig från att leva. Jag vet hur den fungerar och det betyder att jag lever ett alldeles normalt liv, som vilken tonåring som helst. Det känns jävligt bra, att veta att ens sjukdom inte stoppar en från att leva fullt ut.